Det är lätt att älska mitt jobb. Det är lätt att jobba dygnet runt fler dagar i rad för ngt som jag brinner för och något som jag vet att jag gör bara för mig och min familj och dess framtid.
Men det är även lätt att glömma bort det ibland, hur lätt det är.
Ibland kör jag rakt in i en stenvägg och undrar vad jag håller på med. Varför gör jag detta? Kan jag det här? Kommer jag kunna tillföra Lyckhem det som behövs för att bringa guld och gröna skogar?
Det jag vet att jag är riktigt bra på, det är att få er att trivas när ni kommer hit. Jag är jätte bra på att arrangera fester, bröllop och sammankomster så det blir som ni har tänkt. Jag är bra på att få snyggt och rent där ni ska bo, och har det missats ngt så är jag väldigt bra på att kompensera och ordna upp direkt.
Men allt det ovannämnda är när ni väl har kommit hit.
Det stora jobbet är innan och efter, framförallt innan. Jag måste ju få hit er, få er att veta att vi finns och visa en bra bild utåt som stämmer överens med verkligheten.
Vi måste hänga med i prisändringar, mordernisering, lagar och regler, personalfrågor, underhåll av byggnader, renoveringar, momssatser, affärsplan, budget, kundkontakt, vara blixtsnabb på att skicka ut offerter vid förfrågningar, mat och dryck.... ja jag skulle säkert kunna fortsätta i det oändliga känns det som.
Oftast ser jag det som en utmaning och det är kul att kämpa och lära mig tillsammans med Henrik.
Men ibland så kommer den där stenväggen och jag känner mig som en liten flicka som står inför mount everest.
Herre gud, jag var 21 år när vi flyttade ut hit och började driva rörelsen. Jag skulle bli socionom var min tanke... inte pensionatsvärdinna!
Men som jag skrev i början, det är väldigt lätt att glömma hur lätt det är att ha det alldeles underbart här ute, när jag börjar tänka på det där sättet, att jag inte klarar av det.
Så nu i höst så hade vi en kör här på övningshelg, en av deltagarna undrade om jag var intresserad av en kurs i egetföretagande som kvinna. Hon var med i ngt projekt där dom erbjuder en 4 dagars kurs i ungefär allt jag nämnde ovan.
Det var nästan lite för bra för att vara sant.
Så på tisdag åker jag in till stora staden och ska lära mig allt jag inte kan!
Här hittar ni min räddare i nöden som kom som en skänk från ovan!
Kram
Ullis