Det har varit lugnt på bloggfronten ett tag. Jag har inte orkat, inte hittat ord eller formuleringar.
Jag försöker verkligen hålla modet uppe. Försöker se det vackra i det vita som omger oss från topp till tå. Försökt hålla ihop när avlopp efter avlopp fryser till is. Jag är maktlös. Det sista denna vargavinter ska få ta från mig är min uthållighet, för jag är inte bara envis och tålmodig, jag är mamma oxå och då måste man hålla ihop.
Nä, jag håller inte på att dö, även om det känns så. Nu har vi inget vatten någonstans. Idag frös den sista byggnaden. Även om jag har svurit när jag fått bylta på mig och gå ut för att gå till toa och rinnande vatten så jag iaf haft en möjlighet. I morse försvann den.
Snön kan jag leva med, men inte denna kyla. Luftvärmepumpen la av igår och det var precis så vi kunde hålla värmen hemma. Jag brukar tänka att rådjuren har det värre. Jag ser utanför fönstret hur dom pulsar fram med snö upp över halsen och hoppas på att vi fyllt på matförrådet åt dom. Det gör vi. Hela tiden. Vi är skyldiga att hjälpa varandra.... är det inte på tiden då att Donnan och gänget kommer och värmer upp alla vattenledningar? Så som vi donar och fixar så dom ska få käk?
Herr Pensionat är ju för rolig ibland. Efter att ha tillbringat istort sätt en hel dag med att försöka värma avlopp, skotta hit å skotta dit, springa med elelement, och rusa/pulsa upp till proppskåpet för att byta propp etc etc. Så går han ut å fäller ett träd mitt i djupa snön bara för att ha något att ställa saltstenen på åt rådjuren.... Han är rolig han!
//Ullis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar