En tillbaka blick

Här bjuder jag på en liten tillbaka blick från sommaren 2014. Jag kände att jag vill publicera den igen för att visa att jag kan faktiskt vara väldigt rolig :)
Men sen var ju kommentaren efter lite märklig men jag körde stenhårt på min linje... Humor förlänger livet, garanterat! Man behöver inte alltid vara så allvarlig


SEXTRAKASSERIER??


Jag hävdar bestämt min oskuld i detta. Jag menar, kocken böjer sig ner för att sätta in de nybakta limporna längst ner för att jäsa. Precis då kliver jag in i köket och ser den lilla gulliga limpan han åstadkommit, ojäst och liten, och jag utbrister
"Å vilken liten och söt"
Sen att han står med rumpan i vädret mot mitt håll kan inte jag rå för. Och att vår kock råkar vara i storleken mindre kan inte vändas emot mig tycker jag.
Snarare talar det till min fördel att mina ögon helt och hållet låg på den lilla limpan och inte på den lilla rumpan som det viftades med framför nosen på mig.....
Gästerna njöt sedan av surdegslimpan till frukosten och den var faktiskt söt innan den gräddades, jag lovar!!
DET VAR LIMPAN JAG SYFTADE PÅ!!
Om vi har mycket nu?
Jo, just därför var denna händelse det enda jag i skrivande stund kunde komma på var viktig att lyfta fram.
Sen har vi ju 22 grader varmt badvatten i viken, solen värmer konstant helikopterturer har avlöst restauranggäster, cafégäster och människor som vill kolla på Lars Holms konst. Men ibland måste jag övertyga både personal och Herr Pensionat om att vissa saker behöver förtydligas lite extra så inte jag framställs i dålig dager!!

Svettiga kramar
Pensionatsvärdinnan


Kommentarer:


kram! (Ej registrerad) 15 aug 2014 08:01

Socialdemokraterna vill förlänga skolplikten.
Att gymnasietiden ska inkluderas.

Idag är det stor debatt i bl.a. TV.

Att var FEMTE tjej på högstadiet sextrakasseras.
Och lärare ingriper inte eller "är så vana" att det anses som praxis.

Vad är då poängen med att gå i skolan, ännu fler år?
Är ju bättre att söka sig till arbetslivet med reglerad vänskap!

Lärarna flyr yrket. Lärarbrist råder. (med anarki som följd)

Och är inte krogbranschen utsatt för mer "sexantydningar" numera?

Svar:

Ja fy för sextrakasserier! Alla får ta anställning här på Lyckhem istället, för här kommenteras endast brödlimpor!! Det VAR limpan jag syftade på. PUNKT ;) /pensionatsvärdinnan

Kram! (Ej registrerad) 15 aug 2014 11:58

" -I like your buns! "
Något i den stilen kanske? ;)

Önskar dig all framgång och må väl!

En tid när rädslan styr

En sömnlösnatt leder ofta till grubblerier hos mig. Känselspröten är dubbelt så aktiva och mina tankar å känslor kan verkligen go bananas.
Men  ibland tror jag att jag behöver det.
Grubbla ur mig och tillåta mig vända på alla tankar å känslor som flygit runt i perferin under en längre tid.

Som det aktuella flyktingläget som råder nu. Det bekymrar mig så ofta!
Så många människor på flykt.. hemska bilder i sociala medier på barn som flytit iland, döda. Mammor å pappor med desperata blickar, som springer över gränserna med sina barn under armen. Jag läser, delar och känner. Men får tillslut stänga av. Det blir för mycket för mig att ta in.
Å vad hjälper det alla människor på flykt, att jag sitter å ser världen i svart hemma i skärgården bakom en dataskärm?
Där mina barn kiknar av skratt i bakgrunden över ett nytt ord de kommit på. Där de sen drar mig i armen för att försöka få in mig i nuet. - Mamma titta jag är en tjej, ropar den äldsta och drar in boxershortsen i rumpan och vickar på höfterna...
Hmm kanske får ta ett snack om hur hans bild av en tjej ser ut...
Men inte idag.
Idag klappar jag igen datorn å lever i nuet med min familj.
Uppskattar och är tacksam för att vi inte behöver fly. Att Ingen behöver plocka upp mina barn från stranden. Att vi inte behöver vara rädda i något asylboende i ett främmande land. Rädda för att okända människor vill elda upp det enda trygga vi har. Okända människor som är rädda för oskyldiga människor på flykt undan något som de inte ens kan drömma om.

Jag försöker lära mig att leva i nuet och uppskatta det jag har utan att för den sakens skull tro att jag inte bryr mig om de som inte har det lika bra som jag.

Att hitta det som inte är jag DEL2

Ja tänk vad några enkla raka frågor från någon utomstående fick mig att äntligen våga lyssna på mig själv.
Jag hade för en längre tid tillbaka känt en inre längtan av att jag hade mer att ge. Mer att lära mig. Mer att se och uppleva.

Min tid på Lyckhem som egen företagare har gett mig enormt mycket. Men till slut tröttande jag ganska rejält men vågade inte känna den känslan, av rädsla att såra han som står mig närmst. Min man även känd som Herr Pensionat. som jag visste inte alls kände som jag.
Min största rädsla var att förstöra hans dröm.
Rädslan tog över längtan av att förverkliga mig själv vilket till slut skulle ha slutat med katastrof.

ja, oroa er inte, jag kommer inte trötta ut er med långa utlägg om hur jag fann mig själv för jag har inte gjort det helt och hållet än.
Men jag har definitivt kommit en bit på vägen. tex så har jag insett/accepterat att jag hatar nagellack, höga klackar och har svårt att få in snitsen i det här med handväska. Har tänkt att det är sånna saker som jag borde lära mig tycka om för att känna mig mer kvinnlig. Men det är ju inte i de sakerna det sitter så jag har accepterat det nu. Kjol har jag heller aldrig gillat men klänning går an. Min yngsta son har sen i våras tjatat om att han vill att jag ska ha klänning " Du är så fin mamma, jag vill att du ska ha klänning" och de orden värmer jätte mycket för jag känner på något sätt det han känner. Att hans mamma är den finaste han vet just nu och han kan inte komma på något finare än just det att hans fina mamma ska ha klänning.
Jag suger i mig så länge jag får ha den platsen i hans hjärta!

Dock ställer jag mig en anings tveksam till hans idé om att jag ska ha klänning på hans kalas och att jag ska dansa för hans kompisar.
Visst klänning... men där går gränsen.
I våras skrattade jag åt hans idé då jag var övertygad om att han skulle ha glömt det tills Januari som är hans födelsemånad.... nu är det oktober och ungen har inte släppt det än.....
....

Kram
Ullis
´

Att säga adjö till stamgäster - för gott

 - Jag förstår, sa hon och hennes röst sprack. Vi var tysta en lång stund, jag fann inga ord utan sysselsatte mig med att göra klart hennes nota. Jag tog betalt och våra ögon möttes. Hennes var tårfyllda. Jag vänder blicken ut genom de spröjsade fönsterna, som är as jobbiga att putsa – små små rutor som pryder hela glasverandan. Utanför är sommaren äntligen på ingång och på fönsterbrädorna står våra pelargoner som äntligen börjar ta sig. Det blev sent med dom i år innan de fick komma upp ur pannrummet. Allt blev sent i år. Vissa saker blev inte ens av. Det kom något emellan. Ett liv skulle man kunna kalla det. Ett bort glömt liv. Ett liv som tryckts på pausknappen någonstans mellan mordet på Anna Lind och Michael Jacksons död. Jag är inte säker på när jag tryckte. Men nertryckt har den vart med ett bestämt finger som sa att det här livet orkar inte med det där livet just nu.

- Det har varit väldigt värdefullt för oss att komma hit varje sommar, jag är så rörd just nu, men jag vill att ni ska veta att Britt-Marie har levt på det här hela året, varje år i 6 år, vi älskar att komma hit och ni har varit så underbara på alla sätt!

Jag möter hennes blick igen och ser hennes tårar rinna ner för hennes kinder. Jag vill säga något, krama henne och berätta att det har varit minst lika betydelsefullt för mig. Utan systrarna som kommer varje år, första veckan efter midsommar, så blir det ingen sommar. Det är startskottet. Deras värme och kärlek har värmt mitt hjärta. Men som vanligt får jag inte ur mig något utan vi skiljs åt med löftet att vi ska ta adjö när deras färdtjänst kommer. De ska bara avnjuta lunchkorgen de nyss köpt. Jag går ut, tung i hjärtat å med en klump i halsen. Lika bra att ta en cigg. Det brukar kännas bättre då. Att dra ner cancerframkallande rök i lungorna gör mig lugn, sansad och mer närvarande har jag fått för mig. Det är som om jag lärt kroppen att när jag röker så ska alla spänningar och oönskade känslor släppa.

- Jaha, nu är det dags. Vår färdtjänst är här, säger systern och jag kramar om henne hårt. Det jag inte kan säga med ord kan jag ju iaf visa med att krama extra hårt så hon förstår att de inte är några vanliga gäster för mig. Jag kramar om Britt-Marie också där hon sitter i sin rullstol. Jag vågar inte krama så hårt för hon har tunnat ur så enormt mycket sen förra året.

Jag minns första året de kom. Då kom de inte med färdtjänst utan med Vaxholmsbåten från Stockholm ovetandes om att sista kilometern från bryggan är en kuperad skogsstig. När de äntligen kom fram var systern högröd och svetten rann efter att ha burit packning och puttat Britt-Marie i hennes rullstol genom hela skogen. Britt-Marie såg ut som om hon haft en nära döden upplevelse, hon lär ju skumpat runt som en ovan ryttare som ska trava för första gången.

- Herre Jösses vilken vacker väg, är systerns första ord när jag välkomnade de till Lyckhem för första gången. Redan där visste jag att jag älskade de där två systrarna.

Det tar ett tag innan dammet lägger sig igen efter att färdtjänsten slirat i väg ner för vår grusväg. Systerns sista ord satt kvar i bröstet.

- Det hade nog inte blivit en till sommar för oss ändå, Britt-Marie är så dålig, så nu slipper jag ta det beslutet i alla fall.

Kvar står jag på grusplanen och tänker att det är lika bra jag tar en cigg.

Att hitta det som inte var jag! Del1

2 veckor innan jul gick min rullgardin upp. Inte så där mjukt och mysigt som de sjunger om i den där intro sången på Hajk. Nä jag drog till hårt och den slog upp så där brutalt så den snurrade flera varv.
Det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Att inse… att bli medveten.


Grattis, sa min terapeut. Första steget är att bli medveten.
Grattis… vaddå grattis kände jag för att säga, men sa inget. Jag får sån tunghäfta när jag är där. Det får jag iofs alltid när jag känner mig blottad… när fasaden inte längre är inom räckhåll. Den där fasaden, min överlevnadsstrategi som det så fint heter. Hitta dina strategier, ditt mönster, anknytningsmönster. Ja, jag har plöjt igenom allt. Ändå är det så mycket kvar.

 Det var som om min kropp, min hjärna och mitt hjärta bara hade väntat på att jag skulle dra upp den där förbannade rullgardinen som dolde alla mina känslor. Mina inkapslade känslor som varit så långt nerskuffade. Pausade för att nu, lagom till jul, spelas upp som någon jäkla Lars Norén pjäs.
Men hur ont det än gjorde i både mage och bröstkorg så var jag så beslutsam att nu jävlar kör jag. Jag är trött på att känna mig fel, jag är trött på att gå å må halv taskigt mest hela tiden men ständigt ett lyckligt utåt.
Nu får det fan i mig braka, och ska jag braka tänker jag göra det ordentligt. Inte lämna något åt slumpen, gå omvägar runt för att sen 2 år senare få en käftsmäll för att det var något jag inte riktigt vågade ta tag i.
Jag tittade i terapeutens ögon och jag kände en sån enorm trygghet.
– Säj vad jag ska göra så gör jag det om det känns rätt i magen, nu bara gör jag det, tänkte jag när det blev tyst under mitt första möte. När liksom allt bara hängde i luften. Men jag sa inget, men jag tror han förstod att ni kör vi.
Så blundade jag och hoppade.