Sen jag kan minnas har jag alltid velat ha ett eget husdjur. Jag fick tidigt ge upp tanken på ett djur med len å mysig päls då jag drabbades av astma i tidig ålder å allergi kom tydligen på köpet. Det blev aldrig något eget djur trots ihärdigt sparande av alla slantar jag fick. Sköldpadda var länge på tapeten å jag och mamma åkte till och med in till djuraffären för att se om det gick att köpa. Men det blidde aldrig ngn sköldpadda. Inga vandrandepinnar eller fiskar heller ....
När jag närmade mig tonåren blev jag extra matte till min moster å morbrors lilla cavaliers king charles spaniel Andy. Oj vilken lycka, han bodde hos oss ofta å jag la ner så mkt tid på honom åkte hem på rasterna, tränade lydnad på allmänningen, borstade å badade honom. Han var mitt allt ett tag å mina dagböcker är fyllda med "kärleks förklaringar" till honom. Det funkade bra med allergin oxå då han inte bodde hos oss jämt.
Men som med alla djur blev Andy gammal å fick somna in när jag var 15. Å vilken smärta och jag minns än idag hur jag lovade mig själv att aldrig låta ett djur komma mig så nära igen.
Så när jag träffade Herr Pensionat hade vi båda en längtan efter hund när vi flyttade ihop. Men jag backade, skyllde på att vi bodde i en etta i centrala Norrtälje, vilket iofs inte var så dumt argument, det var bara det att jag ville inte fästa mig i en hund igen.
Men så hamnade vi ju långt ut på vischan å då var det faktiskt jag som krävde att vi skulle skaffa hund å jag la ner mkt tid till att leta kennlar. Å hittade till slut världens finaste å bästaste lilla Erik. Oj vad han tog oss med storm och har idag en given plats i familjen Pensionat. Å eftersom jag inte skriver dagbok längre så får väl bloggen bli ett substitut till att skriva kärleksförklaringar.
För denna lilla hund har verkligen skänkt mig lycka i livet. Vi connectade första natten å sen dess ett väldigt speciellt band. Ja han lyder ju Herr Pensionat bättre å han är otroligt tillgiven till alla familjemedlemmar. Men mig har han ett lite extra vakande öga på.
Är jag sjuk lämnar han knappt min sida, samma sak när jag är ledsen. Han gör ingen big deal av det utan bara lägger sig nära mig å bara finns där. Det är bara två gånger som han har stressat upp sig över mig å första gången var när jag skulle dra ut min andra visdomstand. Första gången var en fruktansvärd upplevelse så jag var, på ren svenska, skit rädd å nära till panik när Herr Pensionat skulle släppa av mig hos käkkirurgen. Å detta kände Erik å reste raggen i bak å slickade mig å trampade runt i mitt knä å vägrade lämna mig ifred.
Andra gången var när mina värkar satte igång när Aaron var på väg ut. Han visade samma beteende innan jag ens själv fattade vad som var på G.
Å nu, sen ungefär en vecka tillbaka har han börjat vaka över mig. Han följer mig, kollar in mig, ligger hos mig vart jag än är. Sitter jag på toaletten med stängd dörr så krafsar han ihärdigt tills jag öppnar.
Ska bli kul å se om han reagerar likadant när detta lilla pyre väl vill titta ut :)
Navarras Erik är verkligen en helt underbar liten varelse på fyra ben och jag är så glad att jag släppte rädslan att förlora det som betyder mycket. Visst är det en hemsk upplevelse, men det är livets gång och det dröjer sååååååååå länge tills den dagen är kommen.
