Tack alla för denna sommar. Fy tusan vad bra den har varit. Nu kanske några av er där ute flyger upp i stolen och kastar yxor åt mitt håll då ni inte vill att sommaren ska vara slut. Det behöver den inte vara heller, men för mig är den det och det är super skönt. Jag älskar den klara luften som infinner sig, jag älskar den lätta vinden som för med sig löv, som likt mig, vill att sommaren ska vara slut nu.
Rotade fram ficklampan här om kvällen då jag skulle följa med mamma till sin lilla stuga. Mamma muttrade och fnös över att," usch nu är det snart höst". Jag känner mig som den där jobbiga typen som alltid ska tycka om det ingen annan tycker om och kuttrar att " å vad mysigt mamma, tänk, nu kan vi tända ljus och vekligen känna oss omslutna på kvällarna" Men jag kan inte rå för att det känns skönt.
Däremot så är det alltid lite ångestladdat att varva ner. Jag och Henrik kör dygnet runt varje dag hela sommaren. Så är det och det har vi valt, dels för att vi tycker det är kul och dels för att vi är lite knäppa ;) Då när allt plötsligt stannar av och bli tyst, då är det en känsla som infinner sig varje år som inte går att förklara.
En känsla blandad med värme, stress, glädje och sorg. Men till skillnad från andra år så börjar konferenserna innan sommarsäsongen är riktigt slut. Vi har första gänget här idag. Det gör ner varvningen lättare.
Den här sommaren har varit den bästa sommaren sen vi tog över Lyckhem. Då tänker jag inte på omsättning eller gästnattstatistik, även om jag tror att den också varit den bästa, utan jag tänker själsligt. Helheten har varit så klockren. Underbar personal! Underbara gäster! Underbart väder! Underbar mamma! Underbar svägerska med bihang!
Men jag ska inte hymla, jag har gråtit. En gång grät jag efter att andra gången samma kväll spillt ut en dricka från brickan när jag serverade. Jag var så trött och hade jobbat alldeles för mycket så allt snurrade en aning hela tiden. Så jag lyckas två gånger i rad, fast på olika personer sån tur var, vingla till med brickan så gästen blev blöt. Då gick jag in i köket och grät.
Jag grät även när jag lyckats hyra ut det enda rummet med toalett till någon annan än den jag lovat få rummet med toalett. En miss som jag lyckligtvis kunde ordna till och gästerna åkte här i från jätte nöjda.
Tyvärr har jag gråtit alldeles för många gånger över vårt nya bokningssystem, det är en saga som jag undrar när den ska ta slut.
Men nu sitter jag här och gråter inte. Jag är glad och jag har ont i fötterna. Sen är jag även en aningens sentimental. Jag känner sådan tacksamhet till alla som ställer upp för oss och gör detta möjligt för mig och Henrik att driva vår dröm. Ni vet vilka ni är vän som anställd, familj och dagispersonal! Hatten av för er!
//Ullis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar