Det här om det som hänt.

Vi har jobbat arslet av oss denna helg. Tack all underbar personal som jobbat så bra och bara lett när det visar sig att Pensionatsvärdinnan har överbokat lite :) Å tack alla gäster att ni kom, åt och njöt!
Men det gick bra och trötta var vi allihopa när de sista gästerna åkte efter frukosten på Söndag.

Precis när frukostserveringen började ebba ut och gäster började checka ut berättade Herr Pensionat vad han hört på nyhetsmorgon. En självmordsbombare i centrala stockholm. Det känns ofattbart och overkligt. En konstig känsla sprider sig när jag tänker på att jag sprang runt här i min lilla bubbla med känslan att hela världen kretsar runt vårt lilla julbord, samtidigt så planerar någon, bara några mil bort, att spränga sig själv.

Jag berörs av att mannen i fråga hade familj, jag berörs över att han var i min ålder och jag berörs även av hur dåligt han måste ha mått.
Men något som berör mig på ett helt annat sätt är folkmassan runt omkring. Först handlar dom instinktivt och flyr, men sen tar hjärnan över och många vänder sig om för att filma med sina mobiler eller annat.
Detta berör mig på ett konstigt sätt. Skulle jag handlat likadant? Har vi här i Sverige en sån konstig verklighetsbild? Allt ska dokumenteras, läggas ut på FB, youtube bloggar och har man ännu mer tur kanske aftonbladet eller någon TV kanal vill köpa skiten. Ju närmre och ju hemskare bild desto mer eftertraktad är den.

Jag är inte emot att det dokumenteras och visas bilder på krig, terrordåd, svält och liknande. Det behövs för att uppmärksamma världen, inga tvivel.
Men när jag såg det här med folkmassan i Stockholm så fick jag avsmak för att dom verkade så oberörda. Det kändes som om dom såg det genom sina Iphones och inte att det hände här i vår verklighet.