En sömnlösnatt leder ofta till grubblerier hos mig. Känselspröten är dubbelt så aktiva och mina tankar å känslor kan verkligen go bananas.
Men ibland tror jag att jag behöver det.
Grubbla ur mig och tillåta mig vända på alla tankar å känslor som flygit runt i perferin under en längre tid.
Som det aktuella flyktingläget som råder nu. Det bekymrar mig så ofta!
Så många människor på flykt.. hemska bilder i sociala medier på barn som flytit iland, döda. Mammor å pappor med desperata blickar, som springer över gränserna med sina barn under armen. Jag läser, delar och känner. Men får tillslut stänga av. Det blir för mycket för mig att ta in.
Å vad hjälper det alla människor på flykt, att jag sitter å ser världen i svart hemma i skärgården bakom en dataskärm?
Där mina barn kiknar av skratt i bakgrunden över ett nytt ord de kommit på. Där de sen drar mig i armen för att försöka få in mig i nuet. - Mamma titta jag är en tjej, ropar den äldsta och drar in boxershortsen i rumpan och vickar på höfterna...
Hmm kanske får ta ett snack om hur hans bild av en tjej ser ut...
Men inte idag.
Idag klappar jag igen datorn å lever i nuet med min familj.
Uppskattar och är tacksam för att vi inte behöver fly. Att Ingen behöver plocka upp mina barn från stranden. Att vi inte behöver vara rädda i något asylboende i ett främmande land. Rädda för att okända människor vill elda upp det enda trygga vi har. Okända människor som är rädda för oskyldiga människor på flykt undan något som de inte ens kan drömma om.
Jag försöker lära mig att leva i nuet och uppskatta det jag har utan att för den sakens skull tro att jag inte bryr mig om de som inte har det lika bra som jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar