Att hitta det som inte är jag DEL2

Ja tänk vad några enkla raka frågor från någon utomstående fick mig att äntligen våga lyssna på mig själv.
Jag hade för en längre tid tillbaka känt en inre längtan av att jag hade mer att ge. Mer att lära mig. Mer att se och uppleva.

Min tid på Lyckhem som egen företagare har gett mig enormt mycket. Men till slut tröttande jag ganska rejält men vågade inte känna den känslan, av rädsla att såra han som står mig närmst. Min man även känd som Herr Pensionat. som jag visste inte alls kände som jag.
Min största rädsla var att förstöra hans dröm.
Rädslan tog över längtan av att förverkliga mig själv vilket till slut skulle ha slutat med katastrof.

ja, oroa er inte, jag kommer inte trötta ut er med långa utlägg om hur jag fann mig själv för jag har inte gjort det helt och hållet än.
Men jag har definitivt kommit en bit på vägen. tex så har jag insett/accepterat att jag hatar nagellack, höga klackar och har svårt att få in snitsen i det här med handväska. Har tänkt att det är sånna saker som jag borde lära mig tycka om för att känna mig mer kvinnlig. Men det är ju inte i de sakerna det sitter så jag har accepterat det nu. Kjol har jag heller aldrig gillat men klänning går an. Min yngsta son har sen i våras tjatat om att han vill att jag ska ha klänning " Du är så fin mamma, jag vill att du ska ha klänning" och de orden värmer jätte mycket för jag känner på något sätt det han känner. Att hans mamma är den finaste han vet just nu och han kan inte komma på något finare än just det att hans fina mamma ska ha klänning.
Jag suger i mig så länge jag får ha den platsen i hans hjärta!

Dock ställer jag mig en anings tveksam till hans idé om att jag ska ha klänning på hans kalas och att jag ska dansa för hans kompisar.
Visst klänning... men där går gränsen.
I våras skrattade jag åt hans idé då jag var övertygad om att han skulle ha glömt det tills Januari som är hans födelsemånad.... nu är det oktober och ungen har inte släppt det än.....
....

Kram
Ullis
´