- Jag förstår, sa hon och hennes röst sprack. Vi var tysta en lång stund, jag fann inga ord utan sysselsatte mig med att göra klart hennes nota. Jag tog betalt och våra ögon möttes. Hennes var tårfyllda. Jag vänder blicken ut genom de spröjsade fönsterna, som är as jobbiga att putsa – små små rutor som pryder hela glasverandan. Utanför är sommaren äntligen på ingång och på fönsterbrädorna står våra pelargoner som äntligen börjar ta sig. Det blev sent med dom i år innan de fick komma upp ur pannrummet. Allt blev sent i år. Vissa saker blev inte ens av. Det kom något emellan. Ett liv skulle man kunna kalla det. Ett bort glömt liv. Ett liv som tryckts på pausknappen någonstans mellan mordet på Anna Lind och Michael Jacksons död. Jag är inte säker på när jag tryckte. Men nertryckt har den vart med ett bestämt finger som sa att det här livet orkar inte med det där livet just nu.
- Det har varit väldigt värdefullt för oss att komma hit varje sommar, jag är så rörd just nu, men jag vill att ni ska veta att Britt-Marie har levt på det här hela året, varje år i 6 år, vi älskar att komma hit och ni har varit så underbara på alla sätt!
Jag möter hennes blick igen och ser hennes tårar rinna ner för hennes kinder. Jag vill säga något, krama henne och berätta att det har varit minst lika betydelsefullt för mig. Utan systrarna som kommer varje år, första veckan efter midsommar, så blir det ingen sommar. Det är startskottet. Deras värme och kärlek har värmt mitt hjärta. Men som vanligt får jag inte ur mig något utan vi skiljs åt med löftet att vi ska ta adjö när deras färdtjänst kommer. De ska bara avnjuta lunchkorgen de nyss köpt. Jag går ut, tung i hjärtat å med en klump i halsen. Lika bra att ta en cigg. Det brukar kännas bättre då. Att dra ner cancerframkallande rök i lungorna gör mig lugn, sansad och mer närvarande har jag fått för mig. Det är som om jag lärt kroppen att när jag röker så ska alla spänningar och oönskade känslor släppa.
- Jaha, nu är det dags. Vår färdtjänst är här, säger systern och jag kramar om henne hårt. Det jag inte kan säga med ord kan jag ju iaf visa med att krama extra hårt så hon förstår att de inte är några vanliga gäster för mig. Jag kramar om Britt-Marie också där hon sitter i sin rullstol. Jag vågar inte krama så hårt för hon har tunnat ur så enormt mycket sen förra året.
Jag minns första året de kom. Då kom de inte med färdtjänst utan med Vaxholmsbåten från Stockholm ovetandes om att sista kilometern från bryggan är en kuperad skogsstig. När de äntligen kom fram var systern högröd och svetten rann efter att ha burit packning och puttat Britt-Marie i hennes rullstol genom hela skogen. Britt-Marie såg ut som om hon haft en nära döden upplevelse, hon lär ju skumpat runt som en ovan ryttare som ska trava för första gången.
- Herre Jösses vilken vacker väg, är systerns första ord när jag välkomnade de till Lyckhem för första gången. Redan där visste jag att jag älskade de där två systrarna.
Det tar ett tag innan dammet lägger sig igen efter att färdtjänsten slirat i väg ner för vår grusväg. Systerns sista ord satt kvar i bröstet.
- Det hade nog inte blivit en till sommar för oss ändå, Britt-Marie är så dålig, så nu slipper jag ta det beslutet i alla fall.
Kvar står jag på grusplanen och tänker att det är lika bra jag tar en cigg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar