2 veckor innan jul gick min rullgardin upp. Inte så där mjukt och mysigt som de sjunger om i den där intro sången på Hajk. Nä jag drog till hårt och den slog upp så där brutalt så den snurrade flera varv.
Det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Att inse… att bli medveten.
Grattis, sa min terapeut. Första steget är att bli medveten.
Grattis… vaddå grattis kände jag för att säga, men sa inget. Jag får sån tunghäfta när jag är där. Det får jag iofs alltid när jag känner mig blottad… när fasaden inte längre är inom räckhåll. Den där fasaden, min överlevnadsstrategi som det så fint heter. Hitta dina strategier, ditt mönster, anknytningsmönster. Ja, jag har plöjt igenom allt. Ändå är det så mycket kvar.
Det var som om min kropp, min hjärna och mitt hjärta bara hade väntat på att jag skulle dra upp den där förbannade rullgardinen som dolde alla mina känslor. Mina inkapslade känslor som varit så långt nerskuffade. Pausade för att nu, lagom till jul, spelas upp som någon jäkla Lars Norén pjäs.
Men hur ont det än gjorde i både mage och bröstkorg så var jag så beslutsam att nu jävlar kör jag. Jag är trött på att känna mig fel, jag är trött på att gå å må halv taskigt mest hela tiden men ständigt ett lyckligt utåt.
Nu får det fan i mig braka, och ska jag braka tänker jag göra det ordentligt. Inte lämna något åt slumpen, gå omvägar runt för att sen 2 år senare få en käftsmäll för att det var något jag inte riktigt vågade ta tag i.
Jag tittade i terapeutens ögon och jag kände en sån enorm trygghet.
– Säj vad jag ska göra så gör jag det om det känns rätt i magen, nu bara gör jag det, tänkte jag när det blev tyst under mitt första möte. När liksom allt bara hängde i luften. Men jag sa inget, men jag tror han förstod att ni kör vi.
Så blundade jag och hoppade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar