Din hälsa - Hur mycket tid lägger du egentligen på att må bra?

Vi är sjukt duktiga på att lägga tid och pengar på prylar, karriärer eller vårt utseende - men vårt inre då?

Jag å min man bytte ut vår tilltänkta skidsemester i vintras till att istället ta hand om vårt inre kaos, både enskilt och tillsammans. Tufft, jobbigt och det gör ont och det gör ont till och från fortfarande men det är OK att det gör det ibland. Så är ju livet

Det som hände, förutom att den obligatoriska koppen varmchoklad med rom i toppstugan uteblev, var att allt runt oss och i oss sakta men säkert började förändras i positiv riktning.
Ja jag kan erkänna att jag bankat nävarna i kudden i ren frustration av att ' varför känns inte allt bra NU!!
Jag har kanske inte världens bästa tålamod i alla lägen, det har jag inte. Som när datorn hänger sig - så klickar jag febrilt på skärmen tills den efter någon minut motvilligt ger med sig och visar hånfullt upp allt jag har klickat på, kanske till och med drar iväg ett mail eller två till valfri mottagare, mail som var menat till ngn annan osv osv.

Men när det gäller relationens eller mitt eget mående så har jag insett att jag gör bäst i att kapitulera. Att andas, ha tillit och se till här och nu. Våga lita på att jag är där jag ska vara. För jag är medveten nu. Jag lyssnar på mig själv (oftast) och jag litar på att vi är på väg i rätt riktning.
Det är väl kanske så att allt tar tid av en mening. Det behöver inte betyda att jag sitter fast.

Men vart vill jag komma med min inledning kanske ni undrar nu?
Jo att jag tror på att lägga mer tid och resurser på vårt eget inre.
Jag läser ju väldigt mycket om hälsa generellt just nu i och med min utbildning. 
Hälsa - i allt från näringens väg genom våra tarmar där våra rörelser, hormoner, miljöer och nervsignaler påverkar/motverkar/samspelar med kroppens alla organ till att hur vi lever ger kroppen olika förutsättningar att göra sitt jobb. För jobba kommer den göra hur du än missköter eller vårdar den. Men åt vilket håll bestämmer du.
Å ibland krävs det kanske mer resurser än en självhjälpsbok. Det kryllar av de där ute just nu och många är helt fantastiska absolut. Men ibland behöver vi gå djupare med oss själva för att kunna ta till oss alla klokheter där ute. Ett proffs helt enkelt som trycker på de där ömma punkterna som inte en självhjälpsbok gör.

Jag tror på att finna en balans. Låter klyschigt kanske. Men sköter jag min fysik med att röra på mig, äta någorlunda näringsriktigt och sover bra men missköter mitt känsloliv. Kanske bär på en tung ryggsäck med gamla outredda känslominnen, oroskänslor som skickar signaler till hjärnan att - här är det nog hot på G! Så kommer hjärnan i sin tur skicka signaler till dina organ att förbereda sig på flykt, kamp eller kapitulation.
Ja då spelar det ju kanske mindre roll för din inre hälsa att du springer 5km tre dagar i veckan i dina nyaste löpardojjor.  Däremot kan löpning, eller annan sort av fysiskansträning, hjälpa dig enormt mycket när känslorna tycks erövra totalt.

Att finna balans för mig är skitsvårt. För jag har den otroliga förmågan att stänga av när det blir för jobbigt. Skitbra förmåga när jag tränar, jäklar vad jag kan fokusera och stänga av den rösten som säger att nu är det tungt. Mindre bra förmåga när jag stöter på konflikter eller svåra beslut som kan riskera att jag hamnar i obekväma situationer. För om det är någon gång jag verkligen behöver känna in mina känslor så är det i de kniviga situationerna för annars halkar jag snabbt in i mitt "dåliga mönster".

ja jag kommer säkert återkomma till detta ämne flera gånger.
Summa summarum så vill jag inspirera till att våga ta hjälp av människor som är professionella och har erfarenheter i den inre kamp som du själv går igenom.

Mitt favorit citat passar in här.
"Hur jobbigt något är innan står ofta i proportion till hur skönt det är efteråt"

Kan appliceras på mycket.
Som nu, har varit SJUKT kissnödig de senaste 10min men vill så gärna avsluta blogginlägget. Det kommer bli SJUKT skönt att gå på toa nu!!

Kram
Ullis  

En tillbaka blick

Här bjuder jag på en liten tillbaka blick från sommaren 2014. Jag kände att jag vill publicera den igen för att visa att jag kan faktiskt vara väldigt rolig :)
Men sen var ju kommentaren efter lite märklig men jag körde stenhårt på min linje... Humor förlänger livet, garanterat! Man behöver inte alltid vara så allvarlig


SEXTRAKASSERIER??


Jag hävdar bestämt min oskuld i detta. Jag menar, kocken böjer sig ner för att sätta in de nybakta limporna längst ner för att jäsa. Precis då kliver jag in i köket och ser den lilla gulliga limpan han åstadkommit, ojäst och liten, och jag utbrister
"Å vilken liten och söt"
Sen att han står med rumpan i vädret mot mitt håll kan inte jag rå för. Och att vår kock råkar vara i storleken mindre kan inte vändas emot mig tycker jag.
Snarare talar det till min fördel att mina ögon helt och hållet låg på den lilla limpan och inte på den lilla rumpan som det viftades med framför nosen på mig.....
Gästerna njöt sedan av surdegslimpan till frukosten och den var faktiskt söt innan den gräddades, jag lovar!!
DET VAR LIMPAN JAG SYFTADE PÅ!!
Om vi har mycket nu?
Jo, just därför var denna händelse det enda jag i skrivande stund kunde komma på var viktig att lyfta fram.
Sen har vi ju 22 grader varmt badvatten i viken, solen värmer konstant helikopterturer har avlöst restauranggäster, cafégäster och människor som vill kolla på Lars Holms konst. Men ibland måste jag övertyga både personal och Herr Pensionat om att vissa saker behöver förtydligas lite extra så inte jag framställs i dålig dager!!

Svettiga kramar
Pensionatsvärdinnan


Kommentarer:


kram! (Ej registrerad) 15 aug 2014 08:01

Socialdemokraterna vill förlänga skolplikten.
Att gymnasietiden ska inkluderas.

Idag är det stor debatt i bl.a. TV.

Att var FEMTE tjej på högstadiet sextrakasseras.
Och lärare ingriper inte eller "är så vana" att det anses som praxis.

Vad är då poängen med att gå i skolan, ännu fler år?
Är ju bättre att söka sig till arbetslivet med reglerad vänskap!

Lärarna flyr yrket. Lärarbrist råder. (med anarki som följd)

Och är inte krogbranschen utsatt för mer "sexantydningar" numera?

Svar:

Ja fy för sextrakasserier! Alla får ta anställning här på Lyckhem istället, för här kommenteras endast brödlimpor!! Det VAR limpan jag syftade på. PUNKT ;) /pensionatsvärdinnan

Kram! (Ej registrerad) 15 aug 2014 11:58

" -I like your buns! "
Något i den stilen kanske? ;)

Önskar dig all framgång och må väl!

En tid när rädslan styr

En sömnlösnatt leder ofta till grubblerier hos mig. Känselspröten är dubbelt så aktiva och mina tankar å känslor kan verkligen go bananas.
Men  ibland tror jag att jag behöver det.
Grubbla ur mig och tillåta mig vända på alla tankar å känslor som flygit runt i perferin under en längre tid.

Som det aktuella flyktingläget som råder nu. Det bekymrar mig så ofta!
Så många människor på flykt.. hemska bilder i sociala medier på barn som flytit iland, döda. Mammor å pappor med desperata blickar, som springer över gränserna med sina barn under armen. Jag läser, delar och känner. Men får tillslut stänga av. Det blir för mycket för mig att ta in.
Å vad hjälper det alla människor på flykt, att jag sitter å ser världen i svart hemma i skärgården bakom en dataskärm?
Där mina barn kiknar av skratt i bakgrunden över ett nytt ord de kommit på. Där de sen drar mig i armen för att försöka få in mig i nuet. - Mamma titta jag är en tjej, ropar den äldsta och drar in boxershortsen i rumpan och vickar på höfterna...
Hmm kanske får ta ett snack om hur hans bild av en tjej ser ut...
Men inte idag.
Idag klappar jag igen datorn å lever i nuet med min familj.
Uppskattar och är tacksam för att vi inte behöver fly. Att Ingen behöver plocka upp mina barn från stranden. Att vi inte behöver vara rädda i något asylboende i ett främmande land. Rädda för att okända människor vill elda upp det enda trygga vi har. Okända människor som är rädda för oskyldiga människor på flykt undan något som de inte ens kan drömma om.

Jag försöker lära mig att leva i nuet och uppskatta det jag har utan att för den sakens skull tro att jag inte bryr mig om de som inte har det lika bra som jag.

Att hitta det som inte är jag DEL2

Ja tänk vad några enkla raka frågor från någon utomstående fick mig att äntligen våga lyssna på mig själv.
Jag hade för en längre tid tillbaka känt en inre längtan av att jag hade mer att ge. Mer att lära mig. Mer att se och uppleva.

Min tid på Lyckhem som egen företagare har gett mig enormt mycket. Men till slut tröttande jag ganska rejält men vågade inte känna den känslan, av rädsla att såra han som står mig närmst. Min man även känd som Herr Pensionat. som jag visste inte alls kände som jag.
Min största rädsla var att förstöra hans dröm.
Rädslan tog över längtan av att förverkliga mig själv vilket till slut skulle ha slutat med katastrof.

ja, oroa er inte, jag kommer inte trötta ut er med långa utlägg om hur jag fann mig själv för jag har inte gjort det helt och hållet än.
Men jag har definitivt kommit en bit på vägen. tex så har jag insett/accepterat att jag hatar nagellack, höga klackar och har svårt att få in snitsen i det här med handväska. Har tänkt att det är sånna saker som jag borde lära mig tycka om för att känna mig mer kvinnlig. Men det är ju inte i de sakerna det sitter så jag har accepterat det nu. Kjol har jag heller aldrig gillat men klänning går an. Min yngsta son har sen i våras tjatat om att han vill att jag ska ha klänning " Du är så fin mamma, jag vill att du ska ha klänning" och de orden värmer jätte mycket för jag känner på något sätt det han känner. Att hans mamma är den finaste han vet just nu och han kan inte komma på något finare än just det att hans fina mamma ska ha klänning.
Jag suger i mig så länge jag får ha den platsen i hans hjärta!

Dock ställer jag mig en anings tveksam till hans idé om att jag ska ha klänning på hans kalas och att jag ska dansa för hans kompisar.
Visst klänning... men där går gränsen.
I våras skrattade jag åt hans idé då jag var övertygad om att han skulle ha glömt det tills Januari som är hans födelsemånad.... nu är det oktober och ungen har inte släppt det än.....
....

Kram
Ullis
´

Att säga adjö till stamgäster - för gott

 - Jag förstår, sa hon och hennes röst sprack. Vi var tysta en lång stund, jag fann inga ord utan sysselsatte mig med att göra klart hennes nota. Jag tog betalt och våra ögon möttes. Hennes var tårfyllda. Jag vänder blicken ut genom de spröjsade fönsterna, som är as jobbiga att putsa – små små rutor som pryder hela glasverandan. Utanför är sommaren äntligen på ingång och på fönsterbrädorna står våra pelargoner som äntligen börjar ta sig. Det blev sent med dom i år innan de fick komma upp ur pannrummet. Allt blev sent i år. Vissa saker blev inte ens av. Det kom något emellan. Ett liv skulle man kunna kalla det. Ett bort glömt liv. Ett liv som tryckts på pausknappen någonstans mellan mordet på Anna Lind och Michael Jacksons död. Jag är inte säker på när jag tryckte. Men nertryckt har den vart med ett bestämt finger som sa att det här livet orkar inte med det där livet just nu.

- Det har varit väldigt värdefullt för oss att komma hit varje sommar, jag är så rörd just nu, men jag vill att ni ska veta att Britt-Marie har levt på det här hela året, varje år i 6 år, vi älskar att komma hit och ni har varit så underbara på alla sätt!

Jag möter hennes blick igen och ser hennes tårar rinna ner för hennes kinder. Jag vill säga något, krama henne och berätta att det har varit minst lika betydelsefullt för mig. Utan systrarna som kommer varje år, första veckan efter midsommar, så blir det ingen sommar. Det är startskottet. Deras värme och kärlek har värmt mitt hjärta. Men som vanligt får jag inte ur mig något utan vi skiljs åt med löftet att vi ska ta adjö när deras färdtjänst kommer. De ska bara avnjuta lunchkorgen de nyss köpt. Jag går ut, tung i hjärtat å med en klump i halsen. Lika bra att ta en cigg. Det brukar kännas bättre då. Att dra ner cancerframkallande rök i lungorna gör mig lugn, sansad och mer närvarande har jag fått för mig. Det är som om jag lärt kroppen att när jag röker så ska alla spänningar och oönskade känslor släppa.

- Jaha, nu är det dags. Vår färdtjänst är här, säger systern och jag kramar om henne hårt. Det jag inte kan säga med ord kan jag ju iaf visa med att krama extra hårt så hon förstår att de inte är några vanliga gäster för mig. Jag kramar om Britt-Marie också där hon sitter i sin rullstol. Jag vågar inte krama så hårt för hon har tunnat ur så enormt mycket sen förra året.

Jag minns första året de kom. Då kom de inte med färdtjänst utan med Vaxholmsbåten från Stockholm ovetandes om att sista kilometern från bryggan är en kuperad skogsstig. När de äntligen kom fram var systern högröd och svetten rann efter att ha burit packning och puttat Britt-Marie i hennes rullstol genom hela skogen. Britt-Marie såg ut som om hon haft en nära döden upplevelse, hon lär ju skumpat runt som en ovan ryttare som ska trava för första gången.

- Herre Jösses vilken vacker väg, är systerns första ord när jag välkomnade de till Lyckhem för första gången. Redan där visste jag att jag älskade de där två systrarna.

Det tar ett tag innan dammet lägger sig igen efter att färdtjänsten slirat i väg ner för vår grusväg. Systerns sista ord satt kvar i bröstet.

- Det hade nog inte blivit en till sommar för oss ändå, Britt-Marie är så dålig, så nu slipper jag ta det beslutet i alla fall.

Kvar står jag på grusplanen och tänker att det är lika bra jag tar en cigg.

Att hitta det som inte var jag! Del1

2 veckor innan jul gick min rullgardin upp. Inte så där mjukt och mysigt som de sjunger om i den där intro sången på Hajk. Nä jag drog till hårt och den slog upp så där brutalt så den snurrade flera varv.
Det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Att inse… att bli medveten.


Grattis, sa min terapeut. Första steget är att bli medveten.
Grattis… vaddå grattis kände jag för att säga, men sa inget. Jag får sån tunghäfta när jag är där. Det får jag iofs alltid när jag känner mig blottad… när fasaden inte längre är inom räckhåll. Den där fasaden, min överlevnadsstrategi som det så fint heter. Hitta dina strategier, ditt mönster, anknytningsmönster. Ja, jag har plöjt igenom allt. Ändå är det så mycket kvar.

 Det var som om min kropp, min hjärna och mitt hjärta bara hade väntat på att jag skulle dra upp den där förbannade rullgardinen som dolde alla mina känslor. Mina inkapslade känslor som varit så långt nerskuffade. Pausade för att nu, lagom till jul, spelas upp som någon jäkla Lars Norén pjäs.
Men hur ont det än gjorde i både mage och bröstkorg så var jag så beslutsam att nu jävlar kör jag. Jag är trött på att känna mig fel, jag är trött på att gå å må halv taskigt mest hela tiden men ständigt ett lyckligt utåt.
Nu får det fan i mig braka, och ska jag braka tänker jag göra det ordentligt. Inte lämna något åt slumpen, gå omvägar runt för att sen 2 år senare få en käftsmäll för att det var något jag inte riktigt vågade ta tag i.
Jag tittade i terapeutens ögon och jag kände en sån enorm trygghet.
– Säj vad jag ska göra så gör jag det om det känns rätt i magen, nu bara gör jag det, tänkte jag när det blev tyst under mitt första möte. När liksom allt bara hängde i luften. Men jag sa inget, men jag tror han förstod att ni kör vi.
Så blundade jag och hoppade.

Det är så här det är, så här det kommer att bli!

 

För 10 år och 4 månader sen tog vi vårt pick och pack och lämnade vår lilla etta som låg på Roslagsgatan i Norrtälje.
Destinationen var Björkö, närmare bestämt Skeppsmyra by och vackra Lyckhem.
Vi hade fått chansen att få prova på livet som vandrarhemsvärdar då Henriks föräldrar bestämt sig för att de gjort sitt, efter dryga 20 år, och var på väg att sälja Lyckhem.
Unga och naiva, 22 och 27 år, flyttade vi alltså ut till världens ende i den vackraste miljö man kan tänka sig för att förverkliga vår plan.
Ja, eller plan och plan. Vi hade väl inte någon färdig plan mer än att målet var att ta Lyckhem tillbaka till storhetstiden som var 20-30 talet då folk vallfärdade hit för att njuta av skärgårdsluft och bli serverade.

Så det har vi gjort, bort med plastmattor, bort med självhushåll, bort med masonit och fram med det genuina. Vår lilla pubmeny med nachotallrik och pyttipanna växte sig snabbt till en hel ala carte meny med vinlistor och öllistor och snapslistor och aveclistor. Restaurangen blev så välbesökt så vi var till och med tvungna att minska ner och sätta stopp för att klara av det, kunna hålla kvalitén som vi ville ha det.
Vi har tagit Skeppsmyra vandrarhem till att bli Lyckhem Skärgårdspensionat.
Vi har kämpat i glädje och sorg, med och mot gångar och vi har kommit så himla långt. Det är viktigt att vi ser det, hur långt vi har tagit Lyckhem. Hur mycket glädje vi har spridit till våra gäster. Hur många stammisar vi faktiskt har som kommer år efter år. Hur mycket glädje vi har fått av alla häftiga mötet med så enormt olika personligheter och livshistorier.

Men nu är det dags för oss att ta en ny riktning i livet. Ulrika siktar nu på en helt ny utmaning då hon känner att hon inte har mer att tillföra Lyckhem, rollen som Pensionatsvärdinnan har snart spelat sin sista akt. Henrik kommer se till så att Lyckhem fortfarande kommer att finnas tillgängligt för Er men med lite nya premisser. Stuguthyrningen kommer att fortsätta som tidigare och anläggningen kommer att gå att hyra för bröllop, fest eller konferens. Skillnaden blir att all servering och mat kommer att skötas av en cateringfirma. De större byggnaderna (även pensionatet), kommer att hyras ut veckovis under sommaren. Restaurangen och caféet stänger tills vidare. Mer information kommer att finnas på hemsidan under hösten.

Restaurang och Café håller alltså öppet sin sista dag söndagen den 9 augusti. Det har varit ett väldigt tufft och jobbigt beslut. Förändringar kan göra ont. Men nu när beslutet är taget, så känns det helt plötsligt väldigt enkelt. För nu när vi tar ner Lyckhem från första platsen i våra liv ger det äntligen utrymme för det viktigaste vi har, familjen och våra två underbara barn och vårt eget välmående.
Allt har sin tid och det sägs ju att man ska sluta när man är på topp!

Vi vill passa på att tacka alla samarbetspartners som inspirerat och gett oss energi.
Alla leverantörer som kört hela vägen ut till oss utan knussel, för det mesta J
Alla personer som jobbat hos oss genom åren.
Sist men inte minst alla fantastiska gäster som kommer år efter år både under sommartid och konferens – bröllops tid. Det har varit så fantastiskt kul!

Å till sist för alla er som undrar, Nej det blir inget julbord i år. Vi stänger portarna sista helgen i september när konferenser och bröllopen är färdiga, för att Henrik sen ska kunna öppna upp ett nytt genomtänkt koncept till nästa år.

Så nu vet ni hur det är och hur det kommer att bli och nu kommer vi köra järnet och njuta av våra sista dagar som krögare tillsammans, och vi vill gärna att Ni kommer och gör det tillsammans med oss.  Ett stort kapitel i vårt liv skriver sina sista rader den 9 augusti och ett ännu större kapitel tar sin början.

Varma hälsningar
Ulrika och Henrik

Början på julgodiset.

Skickat från min Samsung Mobil

Tänk vad 3 dagar i sjuksängen kan göra!

Jag har ju lyst en aning med min frånvaro med bloggandet. Jag kan ju alltid skylla på mina barn, eller Herr Pensionat för den delen som upptar mycket av min tid. Men som med det mesta så handlar det bara om prioriteringar. Jag har haft skrivkramp och noll inspiration.
Så hände det jag har väntat på.
Inspirationen knackade på här i helgen när jag låg ner bäddad i soffan och tittade på säsong tre av Modern Family (älskar den serien) och Herr Pensionat hade fullt sjå att springa mina ärrenden ;)
Jag var dunderförkyld med feber och dvs krämpor.

När jag tittat på alla avsnitt som fanns på Netflix, började jag googla julgodis. Jo, det är ju väldigt nära nu med julborden även om det känns overkligt. Och då kom blogglusten, tillsammans med massor av andra bra idéer, tillbaka. Tex så har jag startat ett Nyhetsbrev som kommer ut en gång i månaden cirkus och jag lovar att visa hur ni kan prenumerera så snart jag vet det själv! Jag har lärt mig att invänta Herr Pensionats hemkomst innan jag börjar klicka för mycket på länkar och rutor och annat obegripligt. Det slutar oftast i katastrof, ibland går det men oftast inte. Men första utskicket kommer vara klart idag :)

Om vi tittar tillbaka på tiden som flugit förbi medans bloggen stått still (ja så still att Norrtäljetidning har tagit bort mig från deras bloggsida... ska se om jag kan åtgärda det)
Sommaren dundrade på och största nyheten för i år var vårt café där vi provade oss fram. Eftersom vi inte vill lämna vår linje att vi gör allt själva så hade vi ett väldigt litet utbud för att inte ta oss vatten över huvudet. Bullarna bakade iofs Eva som driver Simpnäshamn Café 7km från oss och levererade dom ojästa frysta så vi kunde grädda dom här på plats. Annars hade vi kakor, paj, smörgåsar, räksallad etc.
Succé blev det iaf och Jonna som var caféansvarig fick jobba hårt. Så nästa år kommer vi våga satsa på lite mer i sortimentet och även lite matigare luncher.

Vi hade även Yogaretreat med Karin vid två tillfällen. Jag har efter det själv börjat Yoga till Karins DVDer, herre jösses vad stel jag är och ännu mera herre jösses vilken tur att jag inte gett mig ut på ett allmänt Yogapass innan jag övat här hemma. Jag hade ju stått för dagens underhållning.
Men nu börjar jag få kläm på´t så kanske det kommer något om det på bloggen :)

Sen vinkade vi adjö till vår fina personal som gav sig ut på nästa äventyr. Alla var helt nya men imponerade otroligt mycket på både mig och Herr Pensionat.

Sen kom hösten och vi har unnat oss mini semester i Österlen (i augusti innan konferenssäsong satte igång) och åkte tillbaka till vårt smultronställe Hammenhögs Gästgiveri. Grymt ställe, på vägen tog vi även Kolmården och Astrid Lindgrens värld. Bästa tiden att besöka dessa ställen tror jag, fortfarande högsäsongtider men inge folk = inga köer eller trängsel.

Ja, så i våras grävde Herr Pensionat en damm också... men den förtjänar ett eget blogginlägg!

Hörs snart igen!

kram
Pensionatsvärdinnan

Foto Henrik Ahrnborg

Kändisar i trädgården!

En och annan florerar runt här!

Berättelsen om Norra Båtlinjen!

Så här gick det till!

Så slår vi till med en liten tillbakablick!

 

 

 

 

 

Tryck på bilden på mina underbara coolingar så kommer du till inlägget!

Destination Roslagen var det ja!

 

Tryck på bilden!

Roslagens destinationsdag!

 

Klicka på bilden!!

Astrid Lindgrens Jul på Lyckhem!

 

Tryck på bilden och läs om min inspiration till Julbordsdekorationerna!

Arga Snickaren på besök!

 

 

 

Tryck på bilden så får ni läsa om vad Anders Övfergård och gänget gjorde här!

Manglade trosor!

 

Nästa T-shirt får bli med denna bild! Tryck på bilden för att läsa inlägget!

Ljus i tunneln!

 

 

 

Tryck på bilden!!

Vi har gift oss!

Klicka här för att läsa inlägget!

Osynliga Mirakel!

Klicka er vidare HIT!

Lånad bild från www.osynligamirakel.se foto: Karin Källander.

Äventyr i storstan!

Vi har fått sova på morfars soffa inatt jag å Arvid! Nä Herr Pensionat har inte slängt ut oss, även om han ibland säkert skulle vilja... Iaf mig... fast nu har de flesta hormoner lämnat min kropp så nu är jag en mkt mer stabil Pensionatsvärdinna så nu får jag nog va kvar ett tag till:)

Jag har kört Herr Pensionat till Uppsala då han å svärmor å svägerskan har åkt på någon trädgårdsinspirationsgrejs. Svärmor var så gullig å tog båda barnen igår kväll så vi kunde gå på restaurang när vi ändå var i stan.
Men vilken besvikelse....vi gick till Luthagens som är en liten restaurang/finare pizzeria. För några år sen åt jag min livs godaste pizza där å såg fram emot att få uppleva det igen. Lyckades övertala min andra hälft som va mer inne på shushi. Men tji fick jag. Den var allt annat än god. När vi äntligen va ensamma i lugn ro så får man en seg smaklös pizza :(

Nu ska jag bara dricka upp morgonkaffet innan vi ska i väg till morfars jobb å titta på hans lastbilar :)

Kram

Tänk om man hade två händer till!

Tryck på bilden vettja!

Första riktiga vinterdagen!

 

Nu har första riktiga snön kommit i Skeppsmyra. Med Arvid på magen och Aaron i pulkan tog vi en uppfriskande prommis med Erik som var rent utsagt snötokig. Han fick sådana tokryck att han sprang in i både det ena och andra. Drutta på rumpan när den förrädiska snön gömde isfläckarna gjorde han ett antal gånger oxå. Kul hade vi åt honom.

Aaron satt i pulkan som en liten prost och manade på mig: Spring mamma, fortare mamma!

Ingen hänsyn till att mamma för en vecka sen klämde ut lillebror :)

Jag kan ju erkänna att jag var rejält svettig när jag kom in. Nästa gång är det Herr Pensionats tur att agera draghäst.

Herr Pensionat har tagit båten över till Arholma idag för att träffa viktiga människor inom båttrafiken. Vi kämpar fortfarande på med vår båtlinje och i sommar kommer lite nyheter som jag presenterar så snart det är klart.

När han kommer hem så kommer han vara överlycklig. Han måste nämligen ploga :)

I oktober svetsade han om plogbladet och i slutet av november kom snökedjorna till Bosse som monterades på. Ja, sen dess har Bosse stått så fint inne i garaget!

Nu ska jag göra en lite planering inför helgen då ett grabbgäng har bokat in ett helgmys på Lyckhem. God mat och dryck och bastu står på önskelistan. Hoppas snön får ligga kvar tills dess. Är så mycket mysigare än lera...

Kram

Pensionatsvärdinnan!

Nu är han här!

Sitter just nu i skrivande stund hemma i vardagsrummet. Stormen viner utanför, brasan sprakar brevid mig och tunga andetag hörs från mina två söner. Ja för nu är dom två :) Aaron har fått en lillebror, en Arvid. Den 6 januari kom han äntligen ut.
Familjen pensionat har blivit pensionatsvärdinnan å grabbarna!