Lagfart!

Jag har ju inte annonserat den stora nyheten!! Förstår inte hur jag kunde glömma årets viktigaste händelse...

KÖPET

2009-09-29

Det började redan i mars. Vi knåpade fram en företagsplan, en noga uträknad budget, ordnade Aktiebolag och tillslut, ringde banken.

Så var karusellen igång och jag och Henrik satt vid den stora bankdirektörens skrivbord och förhandlade om att få låna pengar. I stora ord berättade vi om vår affärs idé och med vårt brinnande engagemang försökte vi få banken att förstå vilken guldgruva vårt drömprojekt faktiskt är.

Bankdirektören hummade och mmmade i samma takt som jag och Henrik gav det ena argumentet efter det andra. Han drog ner glasögonen på nästippen och sträckte armen så långt ifrån sig själv han bara kunde när han läste igenom vår budget och höjde ögonbrynen en aning.

Sen när vi tog i hand så lät han väldigt positiv men sa att han återkommer inom kort.

Dagarna gick och vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. Det blir så definitivt, får vi ett nej så stannar allt. Vad ska vi då göra? Vart ska vi då bo? Eftersom vi har vart med om detta en gång förrut när vi skulle köpa ett annat pensionat och vi gick från bank till bank och alla sa NEJ. Dom lät positiva vid mötet men sen var det tvär nej. Så vågade vi inte hoppas.

Den 18 juni 2009

Vår bankkontakt ringer. Å låter lite sådär jobbigt trevande. Mitt hjärta stannar. Jag står med skurmoppen i ena handen och tvätthinken i andra och telefonen inklämd mellan örat och axeln.

Igentligen vill jag bara direkt häva ur mig " SÄG DÅ GUBBE, JA ELLER NEJ!" Men står snällt och lyssnar och försöker tyda om det blir ja eller nej.

"Ja, så imorgon kan ni skjuta champangekorken på midsommar vår vi biviljar gärna er ett lån"

Tårarna kommer, hinken far i golvet och mitt leende blir så brett så man skulle kunna tro att mitt ansikte skulle gå av på mitten. Avslutar så fort jag kan med bankkontakten och slår snabbnumret till Henrik, ja jag har ett snabbnummer till honom för tro det eller ej, vi ses hela dagarna dygnet runt men ändå ringer jag honom säkert 10ggr om dagen!

Henrik svarar iallafall och jag häver ur mig att Lyckhem snart är vårt och jag hör att även Henrik gråter!

Så när sommaren var slut åkte vi in till baken och den 29 september satte vi våra kråkor på köpekontraktet. Min vackert inövade kråka och Henrik någon konstig krumelur som eftervärlden aldrig kommer kunna tyda.

Men ägare är vi nu.

Jag och Henrik!